6 Nära samverkan med HSF vid kartläggning av psykisk ohälsa

En kartläggning sker nästan alltid i nära samarbete med HSF och med företrädare för psykiatrin.

– Det börjar med att HSF har behov av mer kunskap inom något område. Då inleder vi med att diskutera vad som går att få fram. Vi kan visa vilka källor som finns, vilka frågor man kan få svar på och hur man kan göra analyserna. Sen har vi möten där vi visar primärdata, och det leder nästan alltid till följdfrågor. Vi diskuterar vad som är relevant, vad som behöver utvecklas, hur man ska förstå data, säger Anna Ohlis, överläkare och biträdande enhetschef på enheten för psykisk hälsa.

– Det är ett utmärkt arbetssätt som säkerställer att vi svarar på det som HSF behöver veta, även om frågorna är svåra att formulera från början. Det som kan vara problematiskt är att avgränsa arbetet. När något är intressant är det lätt hänt att alla vill gräva vidare och vidare, så det kan ta tid att bli klar, säger Anna Ohlis.

När beställarna har fått svar på sina frågor sammanställs data i en rapport. Om CES bedömer att den har allmänintresse publiceras den som en rapport på Folkhälsoguiden ihop med nyhetstext och pressmeddelande.

CES medarbetare får ofta i uppdrag att presentera data från rapporterna för brukarråd eller olika verksamheter i regionen, inte minst den egna organisationen SLSO.

Ibland leder arbetet till att CES ser behov av nya metoder eller nya datakällor för att en frågeställning ska kunna besvaras bättre i framtiden. Ett exempel är kartläggningar av självskattad psykisk hälsa för barn och unga.

– För barn under 15 år saknas det undersökningar av självskattad eller föräldraskattad psykisk hälsa på regional nivå. För ungdomar samlar kommunerna in sådan data via Stockholmsenkäten. Men Stockholmsenkäten saknar frågor om oro och ångest, vilka är de vanligaste problemen när det gäller psykisk ohälsa, säger Johan Åhlén, chef för enheten för psykisk hälsa.